Om ableism
Kategori: Allmänt
I går var det, förutom Arbetarrörelsens Dag, även Blogging Against Ableism Day. Förhoppningsvis går det bra att mitt inlägg kommer idag.
Det finns så många bra bloggare, men inte tillräckligt många som pratar om pluralism. De som pratar om ableism, funktionsfullkomlighetsnormen (eller funktionalitetsnormen) och funktionalitetsvarianter är ännu färre. Jag är glad att känna till de jag känner till!
Cara Liebowitz skrev om hur det finns värdighet i att förlora (inlägget är på engelska). Funkisar ska inte få vinna bara för att folk tycker synd om oss. Men inte heller ska vi behöva kämpa för saker som andra tar för givna, känna oss som andra (eller sjuttioåttonde) klassens medborgare, eller stå ut med att folk som inte känner oss frågar varför vi är funkisar och säger hur synd det är om oss. Det blir...tröttsamt, som A Writer in A Wheelchair skriver om här.
Men vad är egentligen ableism? På Wikipedia översätts det till "diskriminering av personer med funktionsnedsättning," men för mig låter det lite luddigt. Förklaringen som ges i Wikipedia-artikeln ger mer kött på benen: "Diskriminering av personer med funktionsnedsättning innebär att en person med funktionsnedsättning behandlas sämre än en person utan funktionsnedsättning behandlas eller skulle ha behandlats i samma situation." Samtidigt ser jag det som att en "-ism" uppfattas som "allvarligare" än "bara" diskriminering. Har du något förslag på en bättre term på svenska?
Hur har jag då stött på ableism under mitt snart 37-åriga liv som funkis? Här kommer några exempel:
- Folk som försöker hela mig.
- Folk som tycker att jag är "såååå duktig" för att jag är ute bland folk (säger du att jag är bra på att skriva, en god talare, bra på språk eller nåt sånt så är det en annan sak)
- Folk som säger att jag "får nöja mig med den jag får" angående en partner (inte till mig, men till en annan person som berättade det för mig)
- En person som bara ville vara ihop med mig för att min funktionsnedsättning gjorde att han verkade mer "normal".
- Folk som inte ens frågar om jag vill ha hjälp, i princip skadar mig, och blir arga när jag inte är tacksam för deras "hjälp"
- Folk som säger att de inte skulle vilja leva om de var funkisar
- Folk som säger att de skulle abortera ett foster med min huvudsakliga funktionsnedsättning
- Folk som inte tar den kärlek jag och min sambo har för varandra på allvar för att vi båda är funkisar (sen hjälper det ju inte att många ser oss två som personer av samma kön, och sån kärlek är ju inte "på riktigt")
- Folk som tycker att jag inte ska klaga så mycket, utan vara glad för det jag får
- Folk som tycker att jag ska vara tacksam för att jag har så många som hjälper mig (det är jag - men de är tacksamma för att jag hjälper dem också)
- Folk som undrar varför jag bara jobbar halvtid då jag "är så ung, och har så många järn i elden"
Det är inte mina arton (eller hur många de nu är, rent tekniskt) diagnoser som gör att jag blir frustrerad, ledsen och besviken. I alla fall är de gångerna i undantag. Det som verkligen gör ont, frustrerar och ger mig en sjuhelvetes kämpaglöd är alla de som inte förstår att det inte är något fel på mig. Jag är precis som jag ska vara. Och jag är stolt över det. Men att leva i ett samhälle där full funktionalitet är norm och funktionsvarianter ses som något dåligt, fult och något att skämmas för när jag själv har helt andra erfarenheter och åsikter är inte lätt.
Kan vi inte hjälpas åt och göra samhället lättare att leva i, oavsett funktionalitet?
